Julia

När jag arbetar i en sten på det här sättet, i en slags dialog, blir jag lika överraskad själv ibland över vem som stiger fram. Just för att det är en dialog och inte en monolog. Jag vet ju inte vad den andra personen, skapelsen ska säga… därför är det väldigt roligt, uppfriskande och överraskande när jag ser vem det är, vem det liknar.

Julia, i röd marmor från Verona. Marmorn från staden där familjerna Montague och Capolet’s unga tu fick sätta livet till för sin kärlek. Min Julia har slutna ögon och en mun redo för en kyss.